Känner mig sådär eftertänksam. Hittade några dikter som jag skrev för längesen, de är roliga att läsa. Alla är så sorgsna, undrar varför? Jag har nästan aldrig varit ledsen men ändå är allt jag skriver sorgligt. Vad konstigt livet kan vara.
Den här skrev jag 13 augusti 2004, när jag precis hade fyllt femton och skulle börja nian.
When I’m with you
When I’m with you, the time stops turning
and I feel that my heart is burning.
I hear they’re wispering something from above,
I pretty sure, they said love.
They ment the love between you and me,
our love that is easy to see.
I look into your eyes
and I know you don’t tell me any lies
It´s enough with one look,
I can read you like an open book.
I wan’t to spend the rest of my life with you,
I hope you feel the same way too.
Undrar om jag var kär när jag skrev den? Jag kommer inte ihåg. Jag tycker inte den är så jättebra i alla fall.
Den här skrev jag samma dag, i augusti 2004:
Kärlekens låga
När kärlekens låga har slocknat,
när ingenting är som förut.
När ingen längre vill älska,
då vet man att allting är slut.
Jag gillar den, konstigt nog. Eller kanske får man inte säga så om sin egen dikt.
Kommer kanske lite fler smakprov från min poetiska ådra ibland, när jag inte vet vad jag ska skriva kan jag fylla ut med en dikt.
måndag 12 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Klart man får gilla sina egna dikter hörredu! Du är duktig :)
(btw typ första gången jag kommenterar här eller nåt, har tänkt göra det varje dag men det har inte blivit av. Iaf, tack för att du är en så oerhört bra vän älskling! Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Puss <3)
Tack gums! Och jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, mitt liv skulle vara otroligt tråkigt och ensamt! Tack! <3
Skicka en kommentar